kopparledens historia

När Kopparleden uppstod var det helt andra hästkrafter som färdades längs leden än dem vi motorcyklister åker på i dag: Det var forkörarna som med häst och släde drog sin last på primitiva leder och stigar, mestadels vintertid på snö och is. Och det var malmen och gruvbrytningen som var grundvalen för alla dessa transporter som pågick under flera hundra år.

Kopparbrytningen i Falutrakten startade så tidigt som på 700-talet. År 1288 nämns Falu Gruva för första gången i skrift, i ett brev från biskopen i Västerås. Vid 1400-talets slut bröts och smältes nära 300 ton koppar varje år.

Men det var under 1600-talet som Falu Gruva hade sin storhetstid. Det fanns gott om arbete vilket lockade många till Falun som vid den här tiden var en internationell storstad med en folkmängd på 6.000 invånare. Sveriges position som stormakt under 1600-talet baserades till stor del på exporten av koppar från Falun. Koppargruvan svarade tidvis för två tredjedelar av den samlade världsproduktionen, och år 1650 uppnåddes ”all time high” då över 3.000 ton råkoppar framställdes ur cirka 90.000 ton brutet berg.

Vid midsommartid 1687 föll Falu Gruva samman och den 100 meter djupa ”Stora Stöten” (som man kan se än i dag) bildades. Som genom ett under skadades ingen då alla var lediga just den dagen. Detta ledde till en nedgångsperiod för koppargruvan, men på 1700-talet köpte bergsmännen skogsegendomar och investerade i järnproduktion runt om i området.

Både kopparbrytningen och järnmalmsproduktionen krävde stora mängder ved och skogarna runt Falun hade tidigt utarmats. Transporterna av ved, malm och förnödenheter blev alltmer omfattande och det var alltjämt hästar som stod för hästkrafterna. Forkörarna kom farande från alla håll, och med de dåliga eller obefintliga vägarna som fanns så var det transporter vintertid som var mest betydelsefulla. Fororna – det vill säga de lastade slädarna – som drogs var en förutsättning för att gruvorna skulle fungera. Järnvägarna ersatte så småningom fororna under 1800-talet och gruvbrytningen i Falu Gruva lades inte ned förrän 1992.

Norska Røros blev precis som Falun också en stad helt präglad av kopparbrytningen, även om den var av yngre datum än Falun. Stadsbebyggelsen anlades när den första gruvan fick sina privilegier 1646, efter att man 1644 gjort fynd av kopparmalm i fjällen Rauhammeren och Storvola.

Eftersom Norge tillhörde Danmark och Sverige låg i krig med Danmark, attackerade svenskarna Røros och brände ner staden till grunden både 1678 och 1679. Hela kopparlagret togs i krigsbyte. Men Røros byggdes upp igen och var på 1700-talet norra Europas största koppargruva. Tack vare sitt strategiska läge på fjället och närheten till Sverige blev Røros en viktig handelsstad. Forkörare stod för leveranser till och från staden. Behov av andra varor och tjänster uppstod utmed hela den sträcka vi kallar Kopparleden. Bergsmännen i Røros och Falun hade även ett viktigt kunskapsutbyte.

På 1800-talet när Norge var i union med Sverige blev relationerna mellan länderna mer stabila och flera ledande handelsmän i Røros kom också från Sverige. Tullkontor öppnades i staden och stora mängder järnvaror från Dalarna köptes in och såldes vidare för att exporteras från Trondheims isfria hamn. I slutet av 1800-talet byggdes järnväg till Trondheim och ångfartyg började trafikera Femunden. Men vintertid färdades forkörarna från fjällbygderna med sin häst och släde till Røros, faktiskt ända fram till 1940-talet. Gruvdriften i det så kallade Storwartzområdet fortsatte i ett flertal större och mindre gruvor. 1977 togs beslutet om Røros Kobberverks slutliga nedläggning och 333 års gruvdrift var över.

Røros utsågs av UNESCO till världsarv 1980 och Falun fick samma utnämning 2001. De båda kommunerna är även vänorter med varandra sedan 1940.

Den historiska betydelsen av Kopparleden lever i dag vidare i de många turistmål som har anknytning till gruvverksamhet och handel. Metallen i våra motorcyklar kommer förvisso någon annanstans ifrån. Det hindrar dock inte att Kopparleden invigs som en internationell MC-led år 2011.

Källor:

Gunnar Axelsson, ”Kopparleden” (1966), Sigurd Svendsen, ”Resan Falun – Röros, från världsarv till världsarv med häst och släde” (2003), visitfalunborlange.se, wikipedia m fl.

Läs mer om Faluns och Røros spännande historia:
Falun: http://www.falugruva.se
Røros: http://www.bergstaden.org